en annan slags årskrönika

2010 var året jag slutade lyssna på jens lekman och börja lyssna på eminem istället. allt romantiskt försvann ur mig och jag var arg, uppgiven (tror jag). för jag minns i princip ingenting. jag träffade män och jag krossade hjärtan, räknade baklänges och nostalgiserade istället för att ha roligt, så jag minns ingenting. minns inte längre honom - minns framför allt inte något efter honom. en lång väntan på att allt ska bli som vanligt, fastän begreppet tappat all substans - allt däremellan har varit betydelselöst. så också förlorat. jag minns inte hur 2010 kändes i mig, för jag valde att inte göra det. behöver perspektiv. tänker v i n t e r v i n d a r, tänker bort. är jag glad nu eller? minns inte skillnaden med att vara just det och inte vara ledsen. ska försöka lära mig det.

och just det, the end of the world is bigger than love, alltid. det säger till och med jens lekman.