jag vet inte hur jag ska förklara det här men det känns nästan lika jobbigt att prata med göteborg och inse att det inte känns längre än när jag låg och grät och saknade honom, kanske borde jag bara sluta prata med honom och börja glömma på riktigt men han kommer ju alltid finnas kvar och det kommer alltid ha varit vi, och jag hatar det, jag tror aldrig jag kommer kunna att hantera det på ett normalt vis dvs sluta romantisera, nostalgisera, hoppas och sakna.